Att vara ett blåbär

Enligt många och även enligt wikipedia, används uttrycket blåbär på nybörjare eller amatörer inom sport och härstammar från 60-talet. Mindre duktiga åkare i Vasaloppet stannade gärna vid stationerna med blåbärssoppa och spillde lite vid varje tillfälle så vid målgång såg de till slut ut som "blåbär".

Detta är endast delvis rätt. Det äldsta belägget för blåbär om mindre framgångsrika skidåkare är från 1955. Ekströms började med sin soppsponsring först 1958.

Blåbär var däremot i äldre tider inte särskilt uppskattade och ansågs inte direkt ha något ekonomiskt värde. Eftersom blåbärsriset är en av landets vanligaste växter (täcker c:a 17% av landets yta) och bären är små har de ibland ansetts vara obetydliga eller värdelösa. Blåbären hade dessutom kort hållbarhetstid och var tidsödande att plocka. 

Bärets ringa uppskattning visar t.ex. Gustav Vasa som skrivit följande: "Privilegier, vilka vi icke akta till ett blåbär". Med det menade han att nämnda förmåner inte var värda ens ett blåbär eller ”ett ruttet lingon”, som vi skulle ha sagt idag. I Norge har man betraktat bären på samma vis. Där finns fraser som ”bare blåbaer”vilket innebär rena nyset, inget att bry sig om. Man har både i Sverige och Norge sedan mitten av 1900-talet (1955)  kallat barn, nybörjare, amatörer, svaga motståndare och medelmåttor för just blåbär. Så att blåbärssoppan skulle vara ursprunget till uttrycket, är enligt mitt tycke, endast en modern myt. Det finns ytterligare  ett ord för samma sak nämligen gröngöling.

Blåbär är inte alls en obetydlig växt. Blåbär är ett nyttigt och gott födoämne. Blåbär har även en medicinsk användning och kan användas som färgväxt.  För yllefärgning ger en betning med alun en lila eller en rödaktig färg och riset kan ge gulaktiga färger.

Tyvärr har på senare tid utländska bärplockare, utnyttjats på ett skamligt sätt. Vilket även varit föremål för en utredning av Swedwatch, kallad ”Mors lilla Olle”.

Nu är bärsongen snart här, men vilka plockar och vilka köper?