Blåelse

Blåelse eller blånelse, vilka vackra ord. Men i själva verket är det blått pigment som förr användes för att dölja gulnande textilier. Detta fungerar p.g.a. att blått och gult är s.k. komplementfärger. (jfr tidigare inlägg 6/6).

Som  barn (1950-tal) hade vi en äldre granne som varje vår, på gammalt manér tog ned alla sina tråd- och spetsgardiner för byk och stärkning. Hon använde blåelse i båda fallen. I butiken förvarades blåelsen tillsammans med Härvans hemfärger i en speciell trälåda för detta ändamål. Färgerna var portions-förpackade i små kuvert av samma typ som fröpåsar. De inrökta, något gulaktiga gardinerna genomgick sedan en förvandling. Vi barn upplevde detta som mycket udda och spännande, i synnerhet som hon sparade sköljvattnet till vad hon sade ”var till håret”.

 Jag har senare förstått att färgämnet indigo är unikt då det fäster på både vegetabiliskt och animaliskt material, inklusive hår. Det fanns förr och finns fortfarande, ett speciellt hårschampo kallat silverschampo, som ska fräscha upp grånat eller gulaktigt hår. Används idag även till hundar.

Blåelse är även ett annat missvisande namn för blånering, vilket är något helt annat.

Isabellafärgad eller black var nog förr i världen, vanligare nyanser än vad man tror. Att få vittvätten riktigt vit var inte lika lätt som idag.

Idag har vi förutom moderna tvättmaskiner, tvättmedel som innehåller blekmedel, optiska vitmedel etc. Men även rena blekmedel som klorin eller remol.   

Förr (från medeltiden och framåt) blekte man linnet eller vittvätten genom att lägga ut den i solen, mars - april ansågs speciellt lämpade. Särskilda platser för detta var vanliga och var även uppkallade efter detta; blekeplats, blekefält, blekbacke etc.

Under 1800-talet började man att använda blåelse även kallat tvättvitt. Blåelse användes en bra bit in på 1900-talet och kallades ofta för fuskvitt.

Blåelse är i princip ett blått färgämne som oftast tillsattes i sista sköljvattnet för att göra tvätten klarare samt för att motverka gulhet i textilierna. Blåelsen var då inlindad i en tygbit eller placerad i en särskild påse för detta ändamål. Eller också var blåelsen löst i vatten som hälldes i sköljvattnet. Man måste akta sig för att spilla då  det gav fläckar som var svåra att få bort.

Blåstärkelse var en blandning av blåelse och tygstärkelse och såldes i form av pulver eller blåkulor.Många tillverkade även sin egen blåelse hemma. Detta är dock inget som rekommenderas. Man stärkte förr (stärksaker) kragar, manschetter och skjortbröst (dessa var lösa) samt förkläden, dukar, servetter etc. som måste vara oklanderligt vita.

Nedan ett utdrag ur Nordisk familjebok från 1905.
//Blåelse, Tvättblått, benämning på blåa, i vatten mer eller mindre lösliga färgämnen, hvilka vid tvätt och stärkning tillsättas vattnet, för att täcka den gula färgton, som tvättsakerna eljes lätt antaga, medelst en rent hvit eller svagt blåaktig nyans  s.k. komplementfärg, seFärg). De till blåelse mest använda färgämnena äro ultramarin och en del tjärfärger. Blåelse förekommer i handeln som kulor (ultramarin), i kortform samt i lösning.//

Enligt SAOB, kallades blåelse under 1800-talet även för blånelse eller Blausel (1807). Blåelse-kakor och blåelsevatten (1808). Senare med konstgjort ultramarin som blåkort (1879) och blåkula (1863).

Recept på blåelse från 1947.

Blåkulor

• Finpulveriserad ultramarin - 800 gram
• Dextrin - 120 gram
• Vatten - 70 gram
• Blycerin - 10 gram
Rives ihop till en jämn deg som formas till kulor och torkas.

Flytande blåelse

• Glycerin - 325 gram
• Amoniak 25 % - 250 gram
• Ultramarin - 145 gram
• Dextrin (rostad stärkelse) - 145 gram
Färgpulvret och dextrinet rives samman med glycerinet. Sist tillsätts ammoniak. Ger en flytande blåelse. 

 Att byka var förr ett slitgöra. Tvättmaskinen är en välsignelse 🙂